• Homepage
  • >
  • T
  • >
  • Têtes raides – Notre besoin de consolation est impossible à rassasier

Artist Têtes raides - Låttitel Notre besoin de consolation est impossible à rassasier

Text och översättning: Têtes raides - Notre besoin de consolation est impossible à rassasier. Under hittar du låttexten ed översättningen visad sida vid sida! På vår hemsida kan du hitta många fler låttexter med med översättningar av Têtes raides! Granska vårt arkiv och de andra texterna, till exempel kan du trycka på bokstaven T i Têtes raides och se vilka fler låtar vi har av Têtes raides i vårt arkiv, till exempel [acf field="Songtitle"

Original

Je suis dépourvu de foi et ne puis donc être heureux, car un homme qui risque de craindre que sa vie ne soit une errance absurde vers une mort certaine ne peut être heureux. Je n’ai reçu en héritage ni dieu, ni point fixe sur la terre d’où je puisse attirer l’attention d’un dieu : on ne m’a pas non plus légué la fureur bien déguisée du sceptique, les ruses de Sioux du rationaliste ou la candeur ardente de l’athée. Je n’ose donc jeter la pierre ni à celle qui croit en des choses qui ne m’inspirent que le doute, ni à celui qui cultive son doute comme si celui-ci n’était pas, lui aussi, entouré de ténèbres. Cette pierre m’atteindrait moi-même car je suis bien certain d’une chose : le besoin de consolation que connaît l’être humain est impossible à rassasier. En ce qui me concerne, je traque la consolation comme le chasseur traque le gibier. Partout où je crois l’apercevoir dans la forêt, je tire. Souvent je n’atteins que le vide mais, une fois de temps en temps, une proie tombe à mes pieds. Et, comme je sais que la consolation ne dure que le temps d’un souffle de vent dans la cime d’un arbre, je me dépêche de m’emparer de ma victime. Qu’ai-je alors entre mes bras ? Puisque je suis solitaire : une femme aimée ou un compagnon de voyage malheureux.  Puisque je suis poète : un arc de mots que je ressens de la joie et de l’effroi à bander.  Puisque je suis prisonnier : un aperçu soudain de la liberté. Puisque je suis menacé par la mort : un animal vivant et bien chaud, un cœur qui bat de façon sarcastique.  Puisque je suis menacé par la mer : un récif de granit bien dur. Mais il y a aussi des consolations qui viennent à moi sans y être conviées et qui remplissent ma chambre de chuchotements odieux : Je suis ton plaisir – aime-les tous ! Je suis ton talent – fais-en aussi mauvais usage que de toi-même ! Je suis ton désir de jouissance – seuls vivent les gourmets ! Je suis ta solitude – méprise les hommes ! Je suis ton aspiration à la mort – alors tranche ! Le fil du rasoir est bien étroit. Je vois ma vie menacée par deux périls : d'un côté par les bouches avides de la gourmandise, de l’autre par l’amertume de l’avarice qui se nourrit d’elle-même. Mais je tiens à refuser de choisir entre l’orgie et l’ascèse, même si je dois pour cela subir le supplice du gril de mes désirs. Pour moi, il ne suffit pas de savoir que, puisque nous ne sommes pas libres de nos actes, tout est excusable. Ce que je cherche, ce n’est pas une excuse à ma vie mais exactement le contraire d’une excuse : le pardon. L’idée me vient finalement que toute consolation ne prenant pas en compte ma liberté est trompeuse, qu’elle n’est que l’image réfléchie de mon désespoir. En effet, lorsque mon désespoir me dit : Perds confiance, car chaque jour n’est qu’une trêve entre deux nuits, la fausse consolation me crie : Espère, car chaque nuit n’est qu’une trêve entre deux jours. Mais l’humanité n’a que faire d’une consolation en forme de mot d’esprit : elle a besoin d’une consolation qui illumine. Et celui qui souhaite devenir mauvais, c’est-à-dire devenir un homme qui agisse comme si toutes les actions étaient défendables, doit au moins avoir la bonté de le remarquer lorsqu’il y parvient. Personne ne peut énumérer tous les cas où la consolation est une nécessité. Personne ne sait quand tombera le crépuscule et la vie n’est pas un problème qui puisse être résolu en divisant la lumière par l’obscurité et les jours par les nuits, c’est un voyage imprévisible entre des lieux qui n’existent pas. Je peux, par exemple, marcher sur le rivage et ressentir tout à coup le défi effroyable que l’éternité lance à mon existence dans le mouvement perpétuel de la mer et dans la fuite perpétuelle du vent. Que devient alors le temps, si ce n’est une consolation pour le fait que rien de ce qui est humain ne dure – et quelle misérable consolation, qui n’enrichit que les Suisses ! Je peux rester assis devant un feu dans la pièce la moins exposée de toutes au danger et sentir soudain la mort me cerner. Elle se trouve dans le feu, dans tous les objets pointus qui m’entourent, dans le poids du toit et dans la masse des murs, elle se trouve dans l’eau, dans la neige, dans la chaleur et dans mon sang. Que devient alors le sentiment humain de sécurité si ce n’est une consolation pour le fait que la mort est ce qu’il y a de plus proche de la vie – et quelle misérable consolation, qui ne fait que nous rappeler ce qu’elle veut nous faire oublier ! Je peux remplir toutes mes pages blanches avec les plus belles combinaisons de mots que puisse imaginer mon cerveau. Etant donné que je cherche à m’assurer que ma vie n’est pas absurde et que je ne suis pas seul sur la terre, je rassemble tous ces mots en un livre et je l’offre au monde. En retour, celui-ci me donne la richesse, la gloire et le silence. Mais que puis-je bien faire de cet argent et quel plaisir puis-je prendre à contribuer au progrès de la littérature – je ne désire que ce que je n’aurai pas : confirmation de ce que mes mots ont touché le cœur du monde. Que devient alors mon talent si ce n’est une consolation pour le fait que je suis seul – mais quelle épouvantable consolation, qui me fait simplement ressentir ma solitude cinq fois plus fort ! Je peux voir la liberté incarnée dans un animal qui traverse rapidement une clairière et entendre une voix qui chuchote : Vis simplement, prends ce que tu désires et n’aie pas peur des lois ! Mais qu’est-ce que ce bon conseil si ce n’est une consolation pour le fait que la liberté n’existe pas – et quelle impitoyable consolation pour celui qui s’avise que l’être humain doit mettre des millions d’années à devenir un lézard ! Pour finir, je peux m’apercevoir que cette terre est une fosse commune dans laquelle le roi Salomon, Ophélie et Himmler reposent côte à côte. Je peux en conclure que le bourreau et la malheureuse jouissent de la même mort que le sage, et que la mort peut nous faire l’effet d’une consolation pour une vie manquée. Mais quelle atroce consolation pour celui qui voudrait voir dans la vie une consolation pour la mort ! Je ne possède pas de philosophie dans laquelle je puisse me mouvoir comme le poisson dans l’eau ou l’oiseau dans le ciel. Tout ce que je possède est un duel, et ce duel se livre à chaque minute de ma vie entre les fausses consolations, qui ne font qu’accroître mon impuissance et rendre plus profond mon désespoir, et les vraies, qui me mènent vers une libération temporaire. Je devrais peut-être dire : la vraie car, à la vérité, il n’existe pour moi qu’une seule consolation qui soit réelle, celle qui me dit que je suis un homme libre, un individu inviolable, un être souverain à l’intérieur de ses limites. Mais la liberté commence par l’esclavage et la souveraineté par la dépendance. Le signe le plus certain de ma servitude est ma peur de vivre. Le signe définitif de ma liberté est le fait que ma peur laisse la place à la joie tranquille de l’indépendance. On dirait que j’ai besoin de la dépendance pour pouvoir finalement connaître la consolation d’être un homme libre, et c’est certainement vrai. A la lumière de mes actes, je m’aperçois que toute ma vie semble n’avoir eu pour but que de faire mon propre malheur. Ce qui devrait m’apporter la liberté m’apporte l’esclavage et les pierres en guise de pain. Les autres hommes ont d’autres maîtres. En ce qui me concerne, mon talent me rend esclave au point de pas oser l’employer, de peur de l’avoir perdu. De plus, je suis tellement esclave de mon nom que j’ose à peine écrire une ligne, de peur de lui nuire. Et, lorsque la dépression arrive finalement, je suis aussi son esclave. Mon plus grand désir est de la retenir, mon plus grand plaisir est de sentir que tout ce que je valais résidait dans ce que je crois avoir perdu : la capacité de créer de la beauté à partir de mon désespoir, de mon dégoût et de mes faiblesses. Avec une joie amère, je désire voir mes maisons tomber en ruine et me voir moi-même enseveli sous la neige de l’oubli. Mais la dépression est une poupée russe et, dans la dernière poupée, se trouvent un couteau, une lame de rasoir, un poison, une eau profonde et un saut dans un grand trou. Je finis par devenir l’esclave de tous ces instruments de mort. Ils me suivent comme des chiens, à moins que le chien, ce ne soit moi. Et il me semble comprendre que le suicide est la seule preuve de la liberté humaine. Mais, venant d’une direction que je ne soupçonne pas encore, voici que s’approche le miracle de la libération. Cela peut se produire sur le rivage, et la même éternité qui, tout à l’heure, suscitait mon effroi est maintenant le témoin de mon accession à la liberté. En quoi consiste donc ce miracle ? Tout simplement dans la découverte soudaine que personne, aucune puissance, aucun être humain, n’a le droit d’énoncer envers moi des exigences telles que mon désir de vivre vienne à s’étioler. Car si ce désir n’existe pas, qu’est-ce qui peut alors exister ? Puisque je suis au bord de la mer, je peux apprendre de la mer. Personne n’a le droit d’exiger de la mer qu’elle porte tous les bateaux, ou du vent qu’il gonfle perpétuellement toutes les voiles. De même, personne n’a le droit d’exiger de moi que ma vie consiste à être prisonnier de certaines fonctions. Pour moi, ce n’est pas le devoir avant tout mais : la vie avant tout. Tout comme les autres hommes, je dois avoir droit à des moments où je puisse faire un pas de côté et sentir que je ne suis pas seulement une partie de cette masse que l’on appelle la population du globe, mais aussi une unité autonome. Ce n’est qu’en un tel instant que je peux être libre vis-à-vis de tous les faits de la vie qui, auparavant, ont causé mon désespoir. Je peux reconnaître que la mer et le vent ne manqueront pas de me survivre et que l’éternité se soucie peu de moi. Mais qui me demande de me soucier de l’éternité ? Ma vie n’est courte que si je la place sur le billot du temps. Les possibilités de ma vie ne sont limitées que si je compte le nombre de mots ou le nombre de livres auxquels j’aurai le temps de donner le jour avant de mourir. Mais qui me demande de compter ? Le temps n’est pas l’étalon qui convient à la vie. Au fond, le temps est un instrument de mesure sans valeur car il n’atteint que les ouvrages avancés de ma vie. Mais tout ce qui m’arrive d’important et tout ce qui donne à ma vie son merveilleux contenu : la rencontre avec un être aimé, une caresse sur la peau, une aide au moment critique, le spectacle du clair de lune, une promenade en mer à la voile, la joie que l’on donne à un enfant, le frisson devant la beauté, tout cela se déroule totalement en dehors du temps. Car peu importe que je rencontre la beauté l’espace d’une seconde ou l’espace de cent ans. Non seulement la félicité se situe en marge du temps mais elle nie toute relation entre celui-ci et la vie. Je soulève donc de mes épaules le fardeau du temps et, par la même occasion, celui des performances que l’on exige de moi. Ma vie n’est pas quelque chose que l’on doive mesurer. Ni le saut du cabri ni le lever du soleil ne sont des performances. Une vie humaine n’est pas non plus une performance, mais quelque chose qui grandit et cherche à atteindre la perfection. Et ce qui est parfait n’accomplit pas de performance : ce qui est parfait œuvre en état de repos. Il est absurde de prétendre que la mer soit faite pour porter des armadas et des dauphins. Certes, elle le fait – mais en conservant sa liberté. Il est également absurde de prétendre que l’homme soit fait pour autre chose que pour vivre. Certes, il approvisionne des machines et il écrit des livres, mais il pourrait tout aussi bien faire autre chose. L’important est qu’il fasse ce qu’il fait en toute liberté et en pleine conscience de ce que, comme tout autre détail de la création, il est une fin en soi. Il repose en lui-même comme une pierre sur le sable. Je peux même m’affranchir du pouvoir de la mort. Il est vrai que je ne peux me libérer de l’idée que la mort marche sur mes talons et encore moins nier sa réalité. Mais je peux réduire à néant la menace qu’elle constitue en me dispensant d’accrocher ma vie à des points d’appui aussi précaires que le temps et la gloire. Par contre, il n’est pas en mon pouvoir de rester perpétuellement tourné vers la mer et de comparer sa liberté avec la mienne. Le moment arrivera où je devrai me retourner vers la terre et faire face aux organisateurs de l’oppression dont je suis victime. Ce que je serai alors contraint de reconnaître, c’est que l’homme a donné à sa vie des formes qui, au moins en apparence, sont plus fortes que lui. Même avec ma liberté toute récente je ne puis les briser, je ne puis que soupirer sous leur poids. Par contre, parmi les exigences qui pèsent sur l’homme, je peux voir lesquelles sont absurdes et lesquelles sont inéluctables. Selon moi, une sorte de liberté est perdue pour toujours... une sorte de liberté est perdue pour toujours ou pour longtemps. C’est la liberté qui vient de la capacité de posséder son propre élément. Le poisson possède le sien, de même que l’oiseau et que l’animal terrestre. Thoreau avait encore la forêt de Walden – mais où est maintenant la forêt où l’être humain puisse prouver qu’il est possible de vivre en liberté en dehors des formes figées de la société ? Je suis obligé de répondre : nulle part.  Si je veux vivre libre, il faut pour l’instant que je le fasse à l’intérieur de ces formes. Le monde est donc plus fort que moi. A son pouvoir je n’ai rien à opposer que moi-même – mais, d’un autre côté, c’est considérable. Car, tant que je ne me laisse pas écraser par le nombre, je suis moi aussi une puissance. Et mon pouvoir est redoutable tant que je puis opposer la force de mes mots à celle du monde, car celui qui construit des prisons s’exprime moins bien que celui qui bâtit la liberté. Mais ma puissance ne connaîtra plus de bornes le jour où je n’aurai plus que le silence pour défendre mon inviolabilité, car aucune hache ne peut avoir de prise sur le silence vivant. Telle est ma seule consolation. Je sais que les rechutes dans le désespoir seront nombreuses et profondes, mais le souvenir du miracle de la libération me porte comme une aile vers un but qui me donne le vertige : une consolation qui soit plus qu’une consolation et plus grande qu’une philosophie, c’est-à-dire une raison de vivre. 

Översättning

”Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa,ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden.Jag har varken ärvt en god eller fast punkt på jorden varifrån jag skulle kunna tilldraga mig en guds uppmärksamhet. Jag har heller inte ärvt skeptikerns väl dolda raseri eller ateistens brinnande oskuld. Jag vågar därför inte kasta sten på henne som tror på ting,på vilka jag tvivlar eller på honom som dyrkar ett tvivel,som vore inte även det omgivet av mörker. Den stenen skulle träffa mig själv,ty om en sak är jag fast övertygad:att människans behov av tröst är omättligt. Jag jagar själv tröst som en jägare ett villebråd. Var jag ser den skymta i skogarna skjuter jag. Ofta träffar jag bara tomma luften,men någon gång faller ett byte till mina fötter. Eftersom jag vet att tröstens beständighet är lika kort som vindens i en trädkrona skyndar jag mig att bemäktiga mig mitt offer. Vad håller jag då i mina armar? Eftersom jag är ensam:en älskad kvinna eller en olycklig medvandrare. Eftersom jag är diktare:en båge av ord,vilkens spänning fyller mig med glädje och förskräckelse. Eftersom jag är en fånge:en plötslig utsikt mot friheten. Eftersom jag är hotad av döden:ett varmt levande djur,ett hånfullt klappande hjärta. Eftersom jag är hotad av havet:ett skär av ståndaktig granit. Men det finns också tröster som kommer till mig som objudna gäster och fyller mitt rum med gemena viskningar:Jag är din lust – älska alla! Jag är din talang – missbruka den så som dig själv! Jag är din njutningslystnad – endast gourmeter leva! Jag är din ensamhet – förakta människorna! Jag är din dödslängtan – skär! Balansen är en smal tilja. Jag ser mitt liv hotat av två makter:å ena sidan av måttlöshetens glupska munnar,å andra sidan av den snara bitterhet som är sin egen föda. Men jag vill vägra att välja mellan orgien och askesen,även om priset blir en hud av myror. Det räcker inte för mig att veta,att allt kan ursäktas under hänvisning till lagen om den fria viljan. Det är inte en ursäkt för mitt liv jag söker,utan det som är motsatsen till ursäkt:försoning. Det går slutligen upp för mig,att all tröst som inte räknar med min frihet är bedräglig,är blotta spegelbilden av min förtvivlan. Ty när min förtvivlan säger:misströsta,ty dagen är omgiven av två nätter,ropar den falska trösten:hoppas,ty natten är omgiven av två dagar. Men människan behöver inte en tröst som är en vits utan en tröst som lyser. Och den som önskar bli en dålig människa,det vill säga en människa som handlar som kunde alla handlingar försvaras,bör åtminstone ha godheten att lägga märke till när hon blir det. Ingen kan räkna upp alla de fall när tröst är av nöden. Ingen vet när skuggan faller och livet är inget problem som kan lösas genom att man dividerar ljuset med mörkret och dagarna med nätterna,utan en oberäknelig resa mellan platser som inte finns. Jag kan till exempel gå på stranden och plötsligt känna evighetens fruktansvärda utmaning mot min existens i havets ständiga rörelser och vindens ständiga flykt. Vad blir då tiden annat än en tröst för att intet mänskligt kan äga bestånd – och vilken usel tröst som endast gör schweizare rika! Jag kan sitta framför en brasa i det tryggaste av alla rum och plötsligt erfara,hur döden omger mig. Den finns i elden,i alla vassa föremål omkring mig,i takets tyngd,den finns i vattnet,i snön,i hettan och i mitt blod.
Vad blir då den mänskliga tryggheten annat än en tröst för att döden står närmast livet – och vilken klen tröst som endast påminner om det den vill få oss att glömma! Jag kan fylla alla mina vita papper med de skönaste kombinationer av ord som tänds i min hjärna. Eftersom jag längtar efter bekräftelse på att mitt liv inte är meningslöst och att jag inte är ensam på jorden samlar jag orden till en bok och skänker den åt världen. Världen ger mig i gengäld pengar och berömmelse och tystnad. Men vad bryr jag mig om pengar och vad bryr jag mig om att jag bidrar till litteraturens förkovran – jag bryr mig endast om det jag aldrig får:bekräftelse på att mina ord rört vid världens hjärta. Vad blir då min talang annat än en tröst för att jag är ensam – men vilken fruktansvärd tröst som endast får mig att uppleva ensamheten med femdubbel styrka! Jag kan se friheten förkroppsligas i ett djur som snabbt passerar i en glänta och höra en röst som viskar:lev enkelt och ta vad du vill ha och frukta inte lagarna. Men vad är detta goda råd annat än en tröst för att frihet icke existerar – och vilken obarmhärtig tröst för den som inser att det måste ta miljoner år för en människa att bli en ödla! Jag kan slutligen upptäcka att denna jord är en massgrav,där kung Salomo,Ofelia och Himmler vilar sida vid sida. Jag kan därav lära mig att den grymme och den olyckliga åtnjuter samma död som den vise och att döden sålunda kan förefalla som en tröst för ett förfelat liv – men vilken gräslig tröst för den som i livet skulle vilja se en tröst för döden! Jag äger ingen filosofi i vilken jag kan röra mig som fågeln i luften och fisken i vattnet. Allt jag äger är en duell och denna duell utspelas varje stund av mitt liv mellan de falska tröster,som endast ökar vanmakten och får min förtvivlan att djupna,och de sanna tröster,som leder mig mot den tillfälliga befrielsen. Jag borde kanske säga:den sanna tröst ty strängt taget finns för mig bara en sann tröst:den som låter mig veta att jag är en fri människa,en okränkbar individ,en inom mina gränser suverän person. Men frihet börjar med slaveri och suveränitet med beroende. Det säkraste tecknet på min ofrihet är min fruktan för att leva. Det definitiva tecknet på min frihet är att min fruktan viker och famnar plats för oberoendets jämna glädje. Det låter som om jag behöver beroendet för att slutligen kunna få erfara trösten att jag är en fri människa och det är säkert sant. I ljuset av mina handlingar märker jag att hela mitt liv tycks ha till mål att skaffa kvarnstenar till min hals
Det som skulle kunna ge mig frihet ger mig slaveri och kvarnstenar i stället för bröd. Andra människor har andra herrar. Mig förslavar till exempel min talang till den grad att jag inte längre vågar bruka den av fruktan för att ha mist den. Jag blir vidare en sådan slav under mitt namn,att jag knappt vågar skriva en rad av fruktan för att skada det. Och när depressionen slutligen kommer blir jag en slav också under den. Min högsta strävan blir att hålla den kvar,min största lust att känna att mitt enda värde låg i det jag tror mig ha förlorat:förmågan att pressa skönhet ur min förtvivlan,min olust och mina svagheter. Med bitter fröjd vill jag se mina hus falla i ruiner och mig själv insnöad i glömska. Men depressionen har sju askar och i den sjunde ligger en kniv,ett rakblad,ett gift,ett djupt vatten och ett språng från hög höjd.Jag slutar som slav under alla dessa dödens redskap. De följer mig som hundar eller jag dem som en hund. Och jag tycker mig fatta att självmordet är det enda beviset på människans frihet. Men från ett håll som jag ännu inte anar nalkas befrielsens under. Det kan ske på stranden och samma evighet som nyss väckte min fruktan bevittnar nu min födelse till frihet. Vari består då detta under? Helt enkelt i den plötsliga upptäckten att ingen,varken makter eller människor har rätt att ställa sådana krav på mig att min lust till liv förtvinar. Ty om den lusten inte finns – vad kan då finnas? Eftersom jag står vid havet kan jag lära av havet. Ingen har rätt att begära av havet att det skall bära alla båtar eller av vinden att den ständigt skall fylla alla segel. Lika lite har någon rätt att begära av mig att mitt liv skall bli en fångenskap under funktioner. Inte plikten framför allt utan livet!
Jag,liksom varje människa måste ha rätt till ögonblick då jag får ta ett steg åt sidan och känna,att jag inte bara är en del i den massa,som kallas jordens befolkning,utan en självständigt verkande enhet.  Endast i det ögonblicket kan jag stå fri mot alla de fakta om livet som förut vållat min förtvivlan. Jag kan erkänna att havet och vinden visserligen kommer att överleva mig och att evigheten är obekymrad om mig. Men vem ber mig att bekymra mig om evigheten? Mitt liv är kort endast om jag placerar det på tidräkningens stupstock. Mina livsmöjligheter är begränsade endast om jag räknar antalet ord eller böcker jag kommer att hinna prestera innan jag dör. Men vem ber mig räkna? Tid är ett falskt mått för liv. Tid är ett i grunden värdlöst mätinstrument,ty det når bara mitt livs utanverk. Men allt väsentligt som händer mig och ger mitt liv sitt underbara innehåll:mötet med en älskad människa,smekningen på huden,hjälpen i nöden,månskenet i ögonen,segelturen på havet,glädjen åt ett barn,rysningen inför skönheten,utspelas helt och hållet utanför tiden. Ty om jag möter skönheten en sekund eller hundra år är likgiltigt. Saligheten står inte endast vid sidan av tiden,den säger upp livets bekantskap med tiden. Jag lyfter alltså tidens börda från axlarna och därmed också prestationskravets. Mitt liv är ingenting som skall mätas. Varken bocksprånget eller soluppgången är några prestationer. Ett människoliv är heller ingen prestation utan ett växande in mot fulländningen. Och det fulländade presterar ingenting,det verkar i vila. Det är meningslöst att hävda att havet är till för att bära armador och delfiner. Det är vidare meningslöst att påstå att människan är till för något annat än att leva. Hon matar visserligen maskiner eller skriver böcker men kunde lika gärna göra något annat. Det väsentliga förblir att hon gör vad hon gör under bibehållen frihet och med klart medvetande om att hon,liksom varje annan detalj i skapelsen,är ett självändamål. Hon vilar i sig själv som en sten i sanden. Även mot dödens makt kan jag stå fri. Jag kan visserligen aldrig bli kvitt tanken att döden följer mina steg och ännu mindre förneka dess faktum. Men jag kan minska dess hot till intet genom att undvika att förankra mitt liv i så tillfälliga fästen som tideräkning och ryktbarhet. Däremot står det inte i min makt att ständigt förbli vänd mot havet och jämföra dess frihet med min. Den tid kommer när jag måste vända mig om mot land och möta mitt förtrycks organisationer. Vad jag då tvingas erkänna är att människan skapat former åt sitt liv,som åtminstone skenbart är starkare än hon själv. Med all min nyvunna frihet kan jag inte krossa dem,endast sucka över dem. Däremot kan jag se vilka krav på människan som är orimliga och vilka som är oundvikliga. En sorts frihet,ser jag,är för alltid förbi. Det är den frihet som följer med förmånen att äga ett eget element Fisken har sitt,fågeln har sitt,landdjuret har sitt. Människan däremot rör sig med främlingens risker i dem alla. Ännu Thoreau hade skogen i Walden – men var finns nu den skog där människan kan bevisa att det är möjligt att leva ett liv i frihet utanför de stelnade samhällsformerna? Jag måste svara:ingenstans.  Vill jag leva i frihet måste det tills vidare ske innanför formerna. Världen är alltså starkare än jag. Mot dess makt har jag ingenting annat att sätta än mig själv – men det är å andra sidan allt. Ty så länge jag inte låter mig övermannas är även jag en makt. Och min makt är fruktansvärd så länge jag har mina ords makt att sätta emot världens,ty den som bygger fängelser formulerar sämre än den som bygger frihet. Men min makt blir gränslös den dag jag endast har min tystnad att försvara min okränkbarhet med,ty på den levande tystnaden biter inga yxor. Sådan är min enda tröst. Jag vet att återfallen i tröstlöshet är många och djupa,men minnet av befrielsens under bar mig som en vinge mot det svindlande målet:en tröst som är förmer än en tröst och större än en filosofi,nämligen ett skäl att leva”. 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *